If I could explain it any better I'm sure I would.

När de högre makterna kastar huvudet bakåt och skrattar rått.
Låt oss säga att du sitter i en bil. Liksom från ingenstans dyker en person upp i dina tankar. Tänk om h*n är på stan? Du tycker att det vore trevligt att prata med den personen. Bilen kör in i parkeringshuset, och vem kommer gående? Mm, just det.

Det är, vad allmänheten skulle kalla, ödets ironi.


Eller kanske ännu mer när du går för att köpa parkeringsbiljett och personen ifråga precis har hunnit ut i trapphuset påväg ut. Alltså, efter att h*n stannat till för att fråga en random person vid automaten om denne behöver växel (så att du får nya förhoppningar om att hinna fram innan h*n försvinner). Behövde random-personen växel? Skulle inte tro det va.


Det där händer mig jämt. Jag behöver inte nödvändigtvis ha sett honom för att känna på mig att han befinner sig i rummet. Och attraktionskraften är väldig. Jag misstänker feromoner. Vi är bara djur som styrs av dofter.


"Damn, that mother-chucker"
- Blair Waldorf kommenterar Chuck Bass's (objektet för hennes lustar?) dåliga beteende i serien Gossip Girl.

Mitt i prick.